Hej! jag vet att vi är så himmla dåliga på att blogga, men det har varit mycket nu.
just nu känns allt bara jävligt tungt! jag känner inte för nånting! det enda jag vill göra är att ta en pause från allt och vara med vänner och familj som jag verkligen inte hinner just nu.
jag förstår mig inte på vissa personer. allt känns bra men så helt plötsligt får man värsta shocken och man tänker fml..
falska vänner är som stenar, äkta vänner är som diamanter, men vad händer om det känns som man är i ett helt hav av stenar?
vad gör man? var ska man ta vägen om man inte ser ett minsta lilla glimt av land?
alla säger åt en vad man ska göra. och när man gör så man själv mår bra så gör det någon annan ledsen.
jag är trött på att inte kunna göra vad jag vill när jag vill!
när man väll tar sin tid åt att vara med sina vänner blir det för lite tid med andra.
då får man inte träffa sina vänner när man kan, eller vill.
och sen finns det en grej som tar upp hela ens liv. det börjar med några timmar, sen växer det som en jävla sjukdom och tar över hela veckor och år.
det är nått man får ta för att göra något som man älskar.
men när det blir för mycket till slut tröttar man på vissa delar. men då är man fast. nåt annnat tar över.
man måste hålla ut längre en vad man egentligen vill.
sen börjar allt det andra också. mermermer.
och jag orkar inte med personerna som bara låtsats hela tiden.
sen är man ensam.
och sen är ens egna lilla låda upptagen och man bara står mitt ute i ingen stans.
förlåt för detta sykbrott inlägg. men skit samma.
