unreal...
2010-09-19 - 21:40:36
|
0 har kommenterat
wow,
e det så,
det känns som att jag är instängd,
det är som att jag är i en annan värld, en overklig värld..jag venne, jag kanske har tittat på förmycket filmer, och sen tror man att man är i den riktiga världen igen men sen trillar man tillbax i den ruggiga overkligt instängda världen igen... och man vet inte hur man ska ta sig ur.
man skulle kunna göra en film.. eller en serie om mitt liv, det ni läser varje dag är bara en miljon del av allt som händer i mitt liv varje dag... jag skulle inte kunna skriva ner allt skit som hände i mitt liv i en dag, datorn skulle krasha och inläggs rutan skulle inte ens räcka till en 10 del...
allt bråk, (hemma i skolan dansen kompisar överallt)
allt de overkliga, alla känslor, ja..
allt helt enkelt.
i mitt huvud vet jag exat hur jag skulle säga det här, men när jag skriver det så vet jag inte vad jag ska skriva, som om jag helt plötsligt bara glömmer bort alla ordo ch mitt huvud bara står tomt.
allt är overkligt just nu. nu är jag i den där dystra gråa fantasivärlden..
allt skrik. idag har försej inget varit speciellt verkligt. förutom några få stunder..
det enda som känns verkligt är när jag dansar.. fast idag känndes träningen väldigt kort, som om tiden bara flög iväg.. jag vill inte vara hemma just nu eller jag brukar inte vilja vara det överhuvud taget.
särskillt inte på kvällarna,
när alla i familjen är trötta och innan middan hungriga och alla blir bara så lätt iritterade på varandra,
jag kan ite prata med min pappa min syster eller min mamma om vad jag verkligen verkligen känner..
det skulle alltid vara nåting som dom inte skulle förstå.. om inte det ena då e det det andra...
om det är något speciellt jag vill ha.. då skulle det vara konstigt för den ene.. om det är något jag är intresserad så skulle de betyda en helt annan inerbörd för den andre och ingen absolut ingen skulle förstå..
det känns som om jag hadde hundra miljoner saker och säga och jag kan inte säga dom till någon.. för ingen vill lyssna och bara sitta där och inte säga något .. utan bara sitta där och hålla med om allt och förstå.. hur jävla fucking skruvat det skulle låta.. och det gör det säkert när jag tänker efter.
men jag är inte helt jävla normal och jag vill inte vara det heller.. jag vill bara att något hemligt och overkligt och orealistiskt skulle hända... nåting hemligt som inte alla vet om utan bara några stycken..
men samtidigt vill jag att allt ska vara normalt och verkligt och alla bara ska vara glada.. inte sådär fejkglada..
men verkligt glada alla behöver ju inte vara glada förstås... då skulle det bara bli sådär overkligt och plastigt..
jag hatar när saker är plastigt om ni förstår vad jag menar.. jag hatar tillexempel områden där alla hus ser lika dana ut.. vad e det som händer utanför mitt rum? alla verkar sura.. om jag säger att jag älskar någon som jag har gjort upprörd.. så känns det som att dom inte tror på mig.... och jag hatar när jag tillexempel har gjort min mamma ledsen.. hon säger att allt är bra och jag kan fråga minst tio gånger innan jag går och lägger mig tillexempel.
och då säger hon alltid att hon inte är ledsen eller att allt är okej och att hon aldrig blir ledsen.. hon ler kanske lite till och med.. men de leendet är sådär plastigt och fejk.. eller asså det är inte äkta.. alla blir ledsna nån gång.. och det är som om att jag kan se rakt in i en persons själ och bara veta hur dom känner.. jag kanske inte förstår känslan.. men jag ser hur dom känner.. även fast det kanske inte ser ut så på ytan.. om jag har sårat någon ser jag direkt på personen att allt inte är okej.. och det är alltid samma sak.. jag frågar minst tio gånger och dom säger bara det är okej det gör inget.. och ger i från sig ett sånt där plastigt leende igen.. jag förstår inte riktigt.. varför kan inte människor säga vad dom känner direkt.. e det för att dom inte vill att den andre personen/personerna ska känna sig skylldig till nånting.. eller e det för att man vill visa sig stark?... hellre att jag känner mig skylldig en att veta att en person ljuger om hur den mår för att inte jag ska känna mig skylldig till nåting.. eller att nån bara gråter ut i stället för att visa sig stark.. ibland.. måste man bara släppa in människor i sitt liv och chansa på att den personen ska förstå och bry sig om en... om man inte gör det ibland kan man själv bli bortstött... man måste visa att man kan förstå.. och försöka förstå på egen hand.. och inte ställa en massa frågor.. det ger en bara dåligt själv förtroende.. det enda frågan man igentligen skulle kunna ställa är...
"hur menar du?"
..... det är den enda frågan som man visar att man bryr sig .. man att man inte förstår och att man är engancherad i vad personen säger til en.. bara att personen inte riktigt når fram till personen ... en så länge.... ja det är väll så... att man måste försöka släppa in människor i en liv.. att man kan lyssna och bara prata.. en också att man kan verkligen berätta hur man känner....
och allt utan ett såntdär plastigt leende.. att inget ska vara fejk.. att man säger vad man verkligen verkligen menar och att man ska vara säker på att den andra personen ska förstå och acceptera vad man säger...
ingen har väl orkar läsa ett sånhär inlägg endå..
men det avslutas med en kort samanfattning.
"lyssna.."
"berätta.."
"förstå.."